Bonorong & Mt Wellington
Bonorong, 17/6
Gääääsp… god morgon alla vänner!
Ny dag, nya äventyr på den sköna ön, Tasmanien.
Idag bar det iväg till en liten mindre djurpark som hette Bonorong (uttalas “Bon-a-rong” – och den aboriginska betydelsen är “
På detta lilla zoo så fokuserar man mer på att ta hand om övergivna djur och man har även en viss uppfödning av Tasmanian devils för den händelse att den värsta katastrofen skulle inträffa i djurriket.
Sitt namn till trots så är faktiskt ”djävlarna” riktigt vackra. Man kan dock föreställa sig att namnet härstammar från de gutturala läten som de utstöter när de ska hävda sig mot andra djur när det vankas mat.
Nu fick vi också chansen att på riktigt nära håll mata kängurus och klappa koala. Det fanns rätt gott om kängurus i alla de storlekar som vi hade fullt sjå att hinna mata. Det var dock lite väl spännande när en av de större kängururna kom hoppandes rakt emot oss för att tigga till sig lite mat. Efter att kryssat mellan högar av liggande, stående och hoppande kängurus plus deras spillning så fortsatte vi varvet runt i parken för att ta oss igenom den vackert, högt belägna djurparken. Vi hade också lite tur med vädret då solen faktiskt höll oss varma för en gångs skull.
Nästa utflykt gick till den gamla staden Richmond. Nja gammal och gammal, allt är ju relativt. Ur ett Tassie-perspektiv så är en by från tidigt 1800-tal förmodligen gammal men för oss vikingar så är väl det snarare en period man nästan minns själv…. 😉
Likväl så var det en väldigt vacker liten by med byggnader i en gulaktig sandsten. Det var dags för lunch och den intogs hos Ma Foosies, en resturang som har sina ägarrötter ifrån Irland. Där käkade vi garlic prawns (gissa vilka…) medan jag åt en Foccacia och Erika tog sig an en ceasar-sallad.
Efter mat och dryckjom så tog vi oss an den lilla byn som vi med små steg klarade av på ca. 30 minuter. Sen började det att droppa från himlen och vi hastade oss fram till bilen för att åka hem till Bellerive igen.
På kvällen så var vi bjudna till Jodi & Tony på italiensk middag i form av pasta carbonara och spagetti Bolognese. Vi hade bara gångavstånd till middagen (ca. 1.2 km) så nu fick även chauffören Björn sitt första glas vin. Gott!
Även Fredrik och Casper stortrivdes i sällskapet då Jodi & Tonys barn, Dom och Ella, är i deras ålder med snarlika intressen. Så det blev en helkväll för dem framför Xbox 360 och något slags fotbollspel. Så nu har väl den värsta abstinensen lagt sig.
Efter att vårt värdpar delat med sig av deras eskapader runt om i världen via deras jobb, så var det dags att äntra apostlahästarna för att ta sig hem och krama kuddarna till sömns.
Salamanca och Mt Wellington, 18/6
1 dag kvar i Hobart och Tasmanien. I morgon bitti så lämnar vi tillbaka hyrbilen för att sen lyfta med planet till Cairns där värmen förhoppningsvis tar emot oss med öppna armar.
Men vår sista dag gick till Hobarts hjärta, Salamanca som lever upp ordentligt på lördagarna med en stor marknad. Nu är det ju måndag så någon marknad var det inte men vi gick längs med avenyn invid hamnen och låtsades så mycket det bara gick, att det var marknad. Det gick väl sisådär…
Nåja, lunch måste vi ha och det fick bli en indisk restaurang på Collins street. Maten var helt ok med Chicken Tikka Masala till alla utom Fredrik som tog en curry med fisk. Strongt att han vågar sig på lite okända maträtter. Det var meningen att det skulle ätas prawns igen, men räkorna var slut(!) på restaurangen så barnen fick ta något annat.
Den något spartanska dukningen med plast-tallrikar och inga dricksglas till läsken var lite udda men mätta och belåtna så gick vi genom stadens centrum till vår bil. Nu skulle vi bestiga Mount Wellington, 1270 meter över havet som också benämns som The Pinnacle.
Förutom den spännande färden uppför och längs berget, så började också bensinlampan lysa för att spä på spänningen en smula. Efter en ringlande färd uppför så nådde vi The Pinnacle där det blåste något helt fruktansvärt! Men vilken storslagen utsikt. Helt fantastiskt att se Hobart låååååångt där nere. Men jag kunde ju inte låta the Pinnacle stå där uppe alldeles ensam, utan att man hälsade på den. Så jag tog fram mina gamla bergsklättrar-talanger och tog mig upp till stadens högsta punkt. Men om jag inte hade haft ställningen att hålla mig i där upp så hade jag blåst av plattformen. Och då skojar jag inte! Det var som att äntra en vindtunnel för tester av jetmotorer. Man fick förmodligen en liten förnimmelse av hur mycket det kan blåsa på Mount Everest för de äventyrare man sett i en del filmer.
Nu har vi nått lägenheten igen och det återstår bara att äta middag, packa och gå och lägga sig.
/Björn
