Hobart, Tasmanien
Bellerive, Hobart 14 juni
Gick upp i ottan vid 5-tiden, nu på rätt dag (!), för att ta oss ut till inrikesterminalen för flygresan till Hobart på Tasmanien. Vi tog tunnelbanan från Circular Quay dit och checkade in på Jetstar (motsvarighet till Ryanair, men med lite bättre service). Planet skulle lyfta 07,25.
Vi landade i Hobart vid 09,25 och gick direkt och hyrde en bil. Vi ville ha en GPS i bilen och fick då en uppgradering av bilval utan extra kostnad, så det blev en låtsas-SUV (Renault Koleos). Sedan ställde vi in GPS:en och åkte till vår lägenhet som vi har hyrt i förorten Bellerive. Vi har en 3-rums lägenhet med 2 sovrum, ett vardagsrum och en kokvrå. I badrummet fanns en tvättmaskin och då var lyckan gjord eftersom vi behöver tvätta lite då vi har en minimal resegarderob med oss (2 resväskor för 4 pers).
Vi gick på en tur runt i Bellerive för att bekanta oss lite med området. Därefter gick vi tillbaka för att börja tvätta kläder och försöka få dem torra eftersom det inte fanns någon torktumlare. Husen är rätt tunt byggda och då det är vinter här och temperaturen varierar mellan 6-16 grader så använder man värmeelement, om man inte råkar ha en öppen spis. Så med kläder hängandes framför värmelementet blev de i alla fall torra.
Vi handlade mat i närmaste affär och lagade egen mat för första gången på länge..spaghetti med köttfärssås och det var så gott. Man tröttnar lite på restaurangmat eller take away. Men jösses vad dyrt allt är!
Det blev en tidig kväll då vi var något trötta.
Eaglehawk Neck, Tasman Arch, Port Arthur, 15 juni
Efter frukosten körde vi iväg mot dagens resmål: Eaglehawk Neck, Tasman Arch, Devil’s Kitchen och Port Arthur.
Efter slingriga färder genom tasmansk urskog, med åksjuka barn, kom vi till första stoppet vid Eaglehawk Neck. En plats där de har några märkliga klippformationer, Tessellated pavements, som formats av tidvattnet och saltkristallerna i vattnet.
Tasman Arch, Devil’s Kitchen, Blowhole
För att komma till den tasmanska arken kör man igenom en liten by som kallas för Doo-town, där alla hus heter något med Doo, som tex Gunna-Doo, We-Doo, Didgeri-Doo osv. Efter en kort åktur kom vi fram till the Tasman Arch som idag ser ut som en gångbro. Men en gång i tiden så var det en grotta med ingången från havet. Senare så rasade taket in och det var då den fick utseendet den har idag. På var sida om arken hittar vi det som kallas för Devil’s Kitchen, vilket förmodligen syftar till att det ser ut som att vattnet kokar när det slår mot klipporna. Det är en imponerande utsikt och riktigt vackert. Nöjen som dessutom är gratis att titta på. Efter stoppet där bar det av mot Fortescue Bay, där har de något som kallas Totem Pole. Vi körde igenom slingriga skogsvägar i en evighet kändes det som. Väl framme så kunde vi konstatera att vandringen för att se the Totem Pole skulle ta ytterligare 2 timmar dit och lika lång tid tillbaka och med något ovilliga och hungriga barn så vände vi tillbaka för att åka till Port Arthur istället.
Väl framme på Port Arthur så köpte vi biljetter till Spökturen som skulle börja 17,30, men innan dess ville vi promenera runt i området för att se denna historiska plats i dagsljus.
Port Arthur är känd som en fängelsekoloni dit straffångar deporterades av olika skäl.
När vi köpte biljetterna fick vi fyra stycken spelkort, vart och en av spelkorten symboliserade en av de fångar som suttit på Port Arthur. Jag hade hjärter 3 vilken symboliserade Walter Paisley, en 14-årig pojke som åkte fast för inbrott (i ett gäng av fyra pojkar, men han var den ende som fångades in). Han blev dömd till 7 års deportation till Port Arthur eftersom domstolen i Hobart ansåg att man inte hade någon användning för honom. Livet på Port Arthur var hårt såklart, men om man skötte sig så fick man utbilda sig till något och i Walters fall så hamnade han i snickeriet. Hur det gick sedan för honom förtäljer inte historien här.
På kvällen gick vi på spökturen med guiden Nick. Han delade ut 3 st lyktor som tre frivilliga lyktbärare fick ta hand om för att underlätta seendet i mörkret vid olika passager. Vi började vid den vackra kyrkan och han berättade om möten med spöken som olika människor gjort. Det var kolsvart och tittade man upp mot himlen så var det stjärnklart och det kändes som att de var otroligt nära, man kunde också se stjärnmoln (novor?) och det var mäktigt.
I nästa hus berättade Nick om George, som var väl omtyckt bokhållare på Port Arthur, men när han avled så fick hans efterlevande ingenting och fick klara sig bäst de kunde och då kom han tillbaka i spökskepnad sägs det för att hämnas den oförätt hans familj utsattes för.
Vi fick också gå in i ett rum i en källare där man tror att fängelseläkare dissekerade döda människokroppar, för att lära sig mer om hur människan såg ut inuti. En av deltagarna skrämde upp sin fru så hon skrek till och skrämde upp fler av deltagarna. Det var lite kul för det bidrog till den mystiska och spöklika stämningen 🙂
Spökturen avslutades i fängelset där det berättades om fångarna som inte fick prata med varandra. De bar huvor för att inte kunna se varandra och de fick nummer istället för att använda sina namn. De isolerades helt. Om man bröt mot reglerna hamnade man i isoleringscellen som var fullständigt kolsvart, där man fick stanna i 30 dagar utan något dagsljus alls.
När spökturen var avklarad fick vi köra tillbaka till lägenheten i Bellerive, en tur på slingriga vägar som tog ungefär 90 minuter. Eftersom det bitvis var dimma på vägarna fick vi ta det lite lugnt. Dessutom var risken för påkörning av opposums, wallabies och andra djur mycket stor eftersom dessa är nattdjur. Vi såg många överkörda djur vid väggrenarna. Det kändes som om det var fler döda djur än mötande bilister på nästan 2 mil ca. Väl tillbaka var vi riktigt trötta och stupade i säng.
Mount Field National Park, Lake Dobson, Russell Falls, 16 juni
Vi åkte denna gång över bron in mot Hobart city för att åka till Mount Field Nationalpark. Färden tog oss via Derwent Valley, där vi åkte vägar som följdes av Derwent River och genom lantbruksområden. Även nu var det serpentinvägar till viss del men barnen klarade sig bättre från åksjukan denna gång.
Väl framme i Mt Field så köpte vi inträdesbiljetter till nationalparken och damen i receptionen rekommenderade att vi tog en tur upp till Lake Dobson först, innan vi kikade på Russell Falls. Bilfärden på knaggliga grusvägar upp i bergen tog cirka 25 minuter och vi möttes av vidunderliga landskap hela vägen, först en riktig urskog á la Jurassic Park med enorma ormbunksträd, Gum Trees osv, ju längre upp vi kom så hamnade vi i ett område med hedar och våtmarksområden och väl framme vid Lake Dobson, 1004 meter över havet, så var området där kantade av olika sorters träd och lite palmliknande träd.
Uppe vid Lake Dobson var det kanske 3 grader och vattnet i sjön var svinkallt..så något dopp lockade inte direkt. Turen runt sjön tog kanske en halvtimme och det var andlöst vackert, med stillheten, lugnet och den friska luften.
Sedan så tog vi den slingrande skogsvägen tillbaka ner till Visitors Centre i Mt Field och passade på att äta lite lunch innan vi skulle vandra vidare till Russell Falls. Mätta och belåtna vandrade vi iväg, turen skulle ta cirka 20 minuter. Återigen en vandring genom otroligt pampig urskog som taget från Jurassic Park och otroligt höga Gum Trees. På några av bilderna som kommer i galleriet kommer ni också kunna se tjockleken på stammarna.
Längs med stigen man går så rinner en liten flod och vid ett tillfälle såg jag något som rörde sig i vattnet och plaskade till och förstod då att jag fått syn på ett näbbdjur. Vilken upplevelse att få se detta märkliga djur livs levande i sin rätta miljö!
Inte ens på zoo kan man se dem ordentligt här eftersom de är skygga djur. Den simmande under flodbanken och gömde sig så några stillbildsfotografier lyckades vi inte ta.
Vi vandrade vidare till Russell Falls och där blev till och med barnen imponerade. Det är så otroligt vackert. Vi passade också på att ta turen på 15 minuter upp till Horseshoe Falls, 265 trappsteg eller så och som var en smula jobbigt att gå uppför. Väl framme fick vi då belöningen av att se ett annat otroligt vackert vattenfall.
Vägen nedför gick något lättare. Men helt plötsligt var Casper borta och vägen tillbaka mot parkeringen delar sig, så Björn och jag delade på oss för att se vilken väg han tagit. Han hade sprungit tillbaka till platsen där vi såg näbbdjuret och efter en stund så dök den upp igen och då kunde Björn filma den märkliga varelsen så vi har bildbevis! Några australiensare undrade vad vi tittade så intresserat på och fick då klart för sig att det var en platypus, som är det engelska namnet på näbbdjur, vilket de blev glada över att få se också.
Nu var klockan runt tre och vi hade bestämt träff med mina vänner på Tasmanien vid deras husbygge i Howrah som ligger i en förort till Hobart, vid halv fem. Så sågs vi då igen, jag, Jodi, Tony och Björn efter sisådär 17-18 år och nu också med våra barn. (Jag har känt Jodi sedan vi började brevväxla i 13-14 års åldern och detta blir då 4:e gången jag träffar henne IRL, 3 gånger på Tassie och 1 gång i Stockholm.) De visade oss runt i det blivande huset som ligger otroligt vackert vid strandnära läge. Efter besöket där så bestämde vi att vi skulle ses i Jodis föräldrars hus som inte ligger så långt ifrån där vi bor, innan vi skulle åka in till stan och äta middag på en fiskrestaurang.
Väl inne i stan, så åt vi en härlig middag och barnen fick går till en glassbar och välja ut glass, och Casper valde en regnbågsfärgad glass med olika smaker och Fredrik en ilsket röd hallonsorbet, som färgade hans läppar röda. Efter middagen skildes vi åt och åkte hem åt varsitt håll.
Söndagens äventyr blir en tur till Bonorong Wildlife Zoo och den lilla historiska staden Richmond…mer om detta kommer i ett nytt blogginlägg.
See ya!
