Honolulu – Sol & Bad
Honolulu, Hawaii 1/7 2012
Så har vi nu nått fram till Hawaii där det är betydligt varmare än i Australien, ca 24 grader i skuggan. Efter att vi checkat in på vårt hotell, Aston Waikiki Beach Hotel, för de närmaste 8 dygnen så tog vi en promenad ner till Waikiki Beach som ligger ca 50 meter från hotellet. Som vi redan skrivit tidigare så känns det lite märkligt att vi ska uppleva ännu en söndag. Men vi gick i alla fall ner till beachen för ett dopp i det blågröna havet. Temperaturen i vattnet ligger runt 24-25 grader. Inte illa alls 🙂
De berömda surfvågorna såg vi inte till den första dagen, men det skulle komma… Visst var det vågor men inte större än metern ungefär.
Rummet vi bor i är inte stort och har bara 1 sovrum och 1 badrum. Känns lite trångt men det är smällar man får ta ibland. Livet utan kök betyder ju att vi måste äta ute varje dag vilket i och för sig är trevligt men det blir dyrt. Sen har ju USA sitt eländiga dricks- och VAT-system (”moms”) som man måste tänka på. När man tom måste bifoga en tabell till restaurangräkningen som visar hur mycket dricks man ”måste” ge så är det väl något snett?
Frukosten på hotellet är inte mycket att hurra för. Man får en liten kylbag som man fyller med det man vill ha från långbord vid poolen. Men något kaffe för min del har det inte blivit. Tvi vale vilket äckligt kaffe amerikanerna har! Det ser ut som te och har de mest konstiga smaker man kan hitta. Vad sägs om Makademia-Vanilla coffee. BLÄ!! Å så lägg till ”decaf” och blask så förstår ni hur jag har det. JAG SAKNAR SVENSKT KAFFE!
Vi har bestämt oss för att få lite färg på beachen här på Hawaii och inte flänga runt så mycket som vi gjorde i Australien. Men några små utfärder blir det och blev det. Jag bokade bl.a. en dyktur med Honolulu Scuba Company som fått hyfsade recensioner på trip-advisor.
Men innan dess så upplevde vi lite ”molnigt/regnigt” väder enligt prognoserna och det som här kallas molnigt kan jag leva med 🙂 Det drev in några molnbankar och släppte 27 regndroppar. Så var det ovädret förbi. Några dagar har förflutit med sol och bad och för var dag så har vågorna bara blivit större och större. Så till slut var vi stundtals upp i 3-4 meters vågor som dock avtog närmare stranden. Men det var lite respektingivande när man kände havets krafter. En 4-åring fördes till sjukhus i ett drunkningstillbud häromdagen. Det är grymma underströmmar när allt vatten vänder på land och ska tillbaka till havet.
Shopping har vi ju till ungarnas förtret också prövat på. Vi besökte Ala Moana Center där ca 290 butiker slogs om alla kunder. Efter 3 timmar så hade vi inte besökt mer än 4-5 butiker tror jag. Så ska man shoppa här så är det barnfritt som gäller. Dock så är det nästan halva priset på många märkeskläder här. 1 par Levis 501 kostade 29 dollar på rea (ca. 230 kronor) hos Sears.
Dykning, 5 juli
Sol och shopping i all ära men det var nu dags att hoppa i våtdräkten och bege sig nedåt under havsytan. Jag hämtades vid hotellet av Mike(?) som var en positiv kille i min ålder, fast med lite mer rondör kanske. Barfota när han körde mini-bussen och med en aldrig sinande svada så blev jag lite orolig, men det behövde jag aldrig bli. Eller…?
Efter vi presenterat oss för varandra och efter att vi hämtat upp 3 andra certifierade dykare + ett indiskt äkta par där mannen var nybörjare och frun ingenting alls, så började Mike att högljutt berätta om dagens dykning. Allt detta med yviga gester och sittandes med blicken halva tiden i backspegeln. Idag skulle vi minsann dyka på ”Sea Tiger”, Ett mindre fartyg/större båt som är ett ca 50-60 meter långt stålskepp som sänktes 1995 av amerikanska staten efter att den konfiskerats från kinesiska sjömän som smugglade människor med den. Det var bara ett litet problem… Den ligger på 100 fot djup (33 meter). Jag har bara cert för att dyka på 18 meter. Men ”DET var INGA problem” eftersom vi var med Mike och hans kollegor. Jojo jag började nog fundera en del, men det fanns liksom inget läge att hoppa av nu när det var betalt och allt. Ingen av oss ”certade” dykare hade dykt så långt ner tidigare. Det här börjar bli spännande.
Väl ombord så drogs riktlinjerna för själva dyket. Sen var de dags att hoppa i…
Vi tog oss ner via en lina och stannade strax ovanför vraket. WOW… vad mäktigt att se detta vrak. Därefter gick vi ner utefter styrbords sida (höger alltså) sakta men säkert för att sen ta oss in i styrhytten och ut igen. Och där var det inte stort… Själva styrpulpeten hade sina instrument i förvånansvärt gott skick. Några kablar eller vajrar hängde ner från taket och det var vassa kanter överallt. Nu gällde det att vara perfekt avvägd i vattnet för att inte fastna eller råka skära av några slangar… Men det förvånansvärt lätt. Sen fortsatte vi till lastrummen där vi dök ner i ena luckan och upp genom den andra luckan. Mike berättade att han hade sitt bröllop i det lastrummet(!) med sin, numera, ex-fru. Hennes våtdräkt, en flaska champagne och 2 glas ligger fortfarande kvar i lastrummet. Men jag kunde inte se dem. Kanske mest beroende på att jag nu började fantisera om vad mycket plats det fanns för människor som skulle smugglas. Och vad mycket plats det fanns för hajar att gömma sig i… Nä fort ut ur lastrummet.
Nu simmade vi längs relingen och såg 2 gigantiska green sea turtles på ungefär 1 meters längd. Häftigt. Runt omkring oss så simmade hundratals med färgglada fiskar i alla dess färger. Och mer häftigt skulle det bli när jag plötsligt upptäcker något blåsvart sippra ut från min vänstra handflata. Först fattade jag inte vad det var men det tog inte många sekunder förrän jag fattade det… Jag blödde. Rätt ymnigt faktiskt. Det jag sen började tänka på kan ni ju kanske föreställa er?
Med blodet pumpandes ur handen så visste jag att vi dessutom måste göra ett 3 minuters säkerhetsstopp på 5 meter. Det var de längsta 3 minuterna i mitt liv tror jag. Under tiden så hade jag visat mitt sår för de andra dykarna och av någon märklig orsak så blev jag kvar längst i vattnet när vi väl skulle upp till båten. Undrar varför? Nåja, som tur var så fanns det inga hajar som var intresserade av vikingablod.
Nästa dykplats var en gammal övergiven pipeline där det växte koraller ju djupare vi kom ner. Där röret tog slut på ca 20 meters djup fanns det lite koraller och runt dessa deras innevånare. Det fanns en del fina fiskar men inte alls som i Australien och stora barriär revet. Sen blev ju saken inte bättre av att jag missat att ställa om kameran från ”Autoblixt” till ”Alltid” blixt. Så bilderna blev lite blågröna till färgen. Typisk nybörjarfel, klantskalle-Björn!
Dykningen tog slut efter ett par timmar och jag var tillbaka på hotellet innan resten av familjen hade hunnit ut på stranden. Fast det var meningen eftersom Casper hade bränt sig duktigt i solen. Även vi övriga börjar bli lite rödbruna i skinnet och en dag i skuggan på hotellrummet kändes rätt skönt faktiskt.
Nu börjar vi fundera på att boka en guidad tur lite norr om Waikiki som vi får återkomma om.
Till dess, simma lugnt
///Björn
