The big wet, wet, wet…
Söndagen och måndagen gick i vattnets tecken, tyvärr. Det har ÖST ner i 2 dagar, nästan konstant. Så det var väl en jäkla tur att vi investerade i ordentliga jackor innan vi åkte.
Nu är det ju vinter härnere men det är ju inte riktigt som våra svenska vintrar med vackert gnistrande snö och 15 minusgrader. Nä, ca. 5-10 grader och regn, regn och åter regn. I mängder. Tyvärr så inträffade det när vi bokat en tur till Blue Mountains som ligger ca. 2 timmar från Sydney. En normal dag så hade vi garanterat sett mycket mer av Blue Mountains. Men nu fick vi lita på vår guide, Mike, som körde runt oss i en mini-buss, att de kända ”Three sisters” verkligen fanns där han sa. Visserligen avtog regnet en del men det var helt otroligt mycket dimma som dolde systrarna väl.
Med på turen hade vi också sällskap av ett större gäng indier (ca. 10 st.) som Mike hade fullt sjå att hålla koll på. Med glimten i ögat så visade han oss Farsta-bor, vägen till The three sisters, men ville inte att Indierna skulle ”gå vilse”… J så de fick hålla till på en kort show och i souvenirbutiken.
Vägen ner till de 3 systrarna var rätt cool faktiskt. Trots dimman, eller kanske tack vare dimman så blev det lite mystik när vi väl nådde en plattform där vi såg den första, och för dagen enda, systern. Häftigt med en stenstod som plötsligt bara stod där. Jag och min videokamera fortsatte ner ytterligare 100 steg, ner för en trappa som ringlade utefter bergskanten. Så småningom så nådde jag ner till en liten bro över till systern. Så jag tog chansen att klappa henne lite på kinden… Enormt mäktigt att stå där innesluten av dimma och skymta trätopparna i dalen. Men man kände tryggheten från systern mitt i allt detta.
Vi hade på vägen hit stannat till vid ett vattenfall (Cascade falls?) som verkligen gav valuta för namnet denna dag.
Men den stora behållningen på denna tur var i alla fall promenaden i regnskogen. WOW! Gum trees som klär av sig barken, porlande bäckar som rinner från berget, träd som liknar ormbunkar bildar gröna tak där regndropparna söker sig ner igenom. Dimman och regnet bidrog faktiskt till den häftiga atmosfär som vi fick uppleva. Så något positivt med allt regnande blev det trots allt.
Vi tog den längre promenaden på 1.4 km och mot slutet mötte vi vårt ressällskap på väg åt andra hållet. 100 meter efter kom Mike och log, skrattade lite och sa att han ska försöka få sällskapet att vända eftersom de tvärtemot hans råd stannade i souvenir-butiken för länge, tog ”fel” väg och nu var det snart dags att åka iväg med bussen igen…
Vi hade en del tider att pricka in (Lunch, Zoo-besök med matning etc.) men jag tror inte vi lyckades pricka in några av dem pga våra res-kamrater.
Efter lunchen på Katoomba Golf restaurang så fortsatte färden vidare. Vi hade nog tänkt oss en utflykt till ett betydligt större vattenfall men så blev inte fallet (…). Vi förstod inte riktigt varför, men det berodde troligen på att man inte hade sett ett enda smack pga av regn och dimma. Eller så berodde det på ressällskapets ovilja till tidpassning… hmmm…
Efter att tagit oss sniglande nedför Blue Mountains med vägarbeten överallt, så hamnade vi så småningom på Featherdale wildlife park, där vi nästan fick springa in för att hinna se dem mata en Tasmanian devil. En ruggigt vildsint liten krabat som matades av skötaren. Vi fick också mata djur, men av betydligt snällare art. En mindre variant av kängurur (wallabies) som sprang lösa överallt. De var väl i storlek som en schäfer ungefär.
Vår tur avslutades med en båttur längs Sydneys kustlinje för att 1 timme senare anlöpa hamnen i Circular Quay i ”The Rocks”.
Undrar du om det regnade när vi klev iland?
What do you think, mate….?
